En dag 1963 satt en 33-årig amerikansk överviktig läkare och läste en artikel i Journal of the American Medical Association i vilken det hävdades att kolhydrater i kosten kunde spela en roll vid övervikt. Han tyckte det lät intressant och tänkte ”Varför inte testa?”, han hade ju förgäves försökt gå ner i vikt på traditionellt sätt utan att lyckas. Den nya kosten, så kallad lågkolhydratskost, gav snabbt resultat. Han beslöt sig för att rekommendera dieten till de patienter som behövde gå ner i vikt, vilket gav lika stor framgång för dem.
Nio år senare, 1972, utkom hans bok om dieten. Boken passerade först relativt obemärkt, men med stigande överviktsproblematik i USA började den uppmärksammas mer och mer. Den har numera sålts i miljontals exemplar.
Doktorn hette Robert Atkins och boken hette följaktligen ”Dr Atkins Diet Revolution”. En reviderad version, ”Dr Atkins New Diet Revolution”, kom 1992 och gjorde större succé, totalt har hans böcker sålts i mer än 25 miljoner ex.
Dr Robert Atkins
Det är väl få personer, i den stundom ganska hätska kostdebatten, som har blivit ett sådant hatobjekt som Atkins och hans diet. Det fanns ju andra läkare som skrivit böcker och artiklar med ungefär samma tema innan Atkins, men han var den förste som verkligen gjorde Big Business av det. Plötsligt fördes inte debatten i obskyra akademiska tidskrifter utan nu var det ett ämne som alla, oavsett kompetens och bakgrund, hade synpunkter på.
Alla äter, och därmed kände sig många kallade att ha synpunkter i ämnet.
Genom åren har jag (och säkert också alla ni som lever ungefär efter liknande kostprinciper) varit med om den här konversationen:
Man hamnar t ex på en restaurang.
- Kan jag få Dagens Rätt, men skippa riset och ge mig lite extra grönsaker och extra smör istället, tack.
- Jaha, du äter som han den där Atkinson? frågar den icke så insatte personen som jag äter måltiden med.
(Av någon anledning kallas nämligen Atkins ofta för Atkinson, jag vet inte varför)
- Menar du Mr Bean, Rowan Atkinson? Nä, men jag tvivlar i alla fall på dr ”Rössnersons” kostråd, att ”tjeka mindre och kuta mera”, kan man då lägga till.
En annan klassisk kommentar man får höra är då:
- Så du är en sån som vräker i dig fett, alltså?
- Nä jag vräker inte i mig fett. Jag äter min mat lugnt och sansat.
Eller så tar man till det ironiska svaret;
”Jajamänsan, det var istersoppa med bacon till frukost och sen drack jag ett glas olivolja, så man står sig tills man får vräka i sig igen, kanske blir det ett kilo späck till lunch.”
Häromdagen nämndes Atkins igen i ett föredrag och som vanligt, när han omnämns av en som inte delar hans syn på kost, så var det si och så med sanningshalten.
Den här gången i ett föredrag i Göteborg av Sofia Azami, dietist och kostekonom, med en fil kand i hushållsvetenskap. Detta enligt ett referat av Margareta Lundström som jag läste på hennes blogg på LCHF.se.
Läs Margaretas utmärkta blogginlägg om det stolliga föredraget här.
Azami hävdade nu att Atkins dog av hjärtattack, och den fick han tack vare sin diet, vilket alltså inte stämmer.
Så här var det egentligen:
För ganska exakt sju år sedan gjorde vintern ett sista ryck i New York. Dr Atkins skulle som vanligt ta en rask morgonpromenad till sin läkarpraktik. Han halkade på en isfläck på trottoaren, ramlade baklänges och landade hårt med bakhuvudet på den frusna trottoaren. Han fördes till sjukhus, där han låg i koma några dagar, och avled den 17e april 2003 utan att ha återfått medvetandet. Han blev 72 år
Ofta brukar hans kritiker hävda att ”han var fet när han dog”, vilket inte heller är sant. Han var inte trådsmal, men heller inte fet. Under de dagarna han låg i koma fick han ansamling av vätska i kroppen, han vägde till sist cirka 30 kilo mer än när han ramlade, runt 258 lbs/116 kilo, vid dödstillfället.
Något år innan han dog drabbades han av hjärtstillestånd, men läkarna på sjukhuset klargjorde att det inte hade med hans kost att göra.
Just den våren, 2003, började de första större studierna komma som visade att de som följde Atkinsdieten dels gick ner i vikt mer än de som fick lågfettskost, dels fick de bättre blodvärden. Atkins hade kritiserats häftigt av sina motståndare under årens lopp och han var inte rädd att ta debatten. Han kunde vara ganska tuff, lite arrogant tyckte en del. Han blev dessutom rik på böckerna, och det är ju i vissa kretsar (dock i mindre utsträckning i USA) lite suspekt att ”tjäna pengar på andras elände”. Många kände igen sig i det Atkins beskrev när man ”bantade”: Hungern, tröttheten, jojo-effekterna och de tänkte som han: ”Varför inte testa?”
I Storbrittanien blev i samma veva Atkinsdieten också mycket populär och sommaren 2003 läste jag en artikel i en svensk tidning om att potatisodlarna, pastaimportörerna och brödproducenterna i UK påverkades av detta, de hade drabbats av minskande försäljning. De samlades till ett gemensamt krismöte och förklarade sedan att de hade avsatt 1 miljon GBP (ca 13 msek) till ”åtgärder” för att möta detta hot.
Utan att ha några belägg för det misstänker jag att en del gick till någon PR-byrå eller en s k Spin Doctor.
Några veckor senare publicerades nämligen, som av en händelse, en notis att en 16-årig flicka i USA hade dött, ”möjligen” pga att hon hade följt Atkinsdieten.
I semesterstiltjen på de svenska nyhetsredaktionerna kastade sig vikarierna över denna sensationella nyhet och plötsligt var det fullt pådrag i alla tidningar och på löpsedlar även här.
En liten detalj, som gjorde hysterin än mer förbryllande, var att flickan hade dött år 2000, alltså tre år tidigare.
Raskt beslöt sig TV3 för att satsa stort på denna kioskvältare till nyhet.
Linda Nyberg med kamerateam skickades till Missouri, USA, för att intervjua mamman, som bodde i en trailerpark. Hon grät och sa att nu fick hon aldrig se denna dotter (hon hade två döttrar) få barn, medan stråkmusiken spelade sorgset i bakgrunden. Vi fick veta att dottern genom åren varit överviktig (precis som mamman var) och hon hade prövat många olika dieter. Mamman var säker på att dottern följt Atkinsdieten korrekt, men visste inte riktigt vad hon hade ätit. Nu skulle hon med hjälp av en advokat stämma The Atkins Foundation.
(Jag har inte läst något om hur denna stämning förlöpte, men är rätt säker på att det uppmärksammats om hon vunnit).
TV 3 visade några veckor senare reportaget, följt av en debatt i studion. Som exempel på en som följde dieten hade man bjudit in en ung invandrad sjuksköterska från USA som nu bodde i Borlänge. Hennes svenska var inte helt flytande och hon var – föga överraskande – inte bekväm med att sitta i TV och argumentera för sin diet, så det blev en konstig debatt. Som motståndare fick hon bl a Dr Claude Marcus från Karolinska, som upphetsat med hög röst förklarade att det var ”livsfarligt” att utesluta kolhydrater ur kosten. Vilket Atkins aldrig ansåg att man skulle, men varför skulle man basera debatten på fakta?
Denna sorgliga historia blev tyvärr riktmärke för debatten i svensk media när de skulle skriva om lågkolhydratskost under de kommande åren. Det publicerades en uppsjö av konstiga reportage med fokus på vad Dr Atkins vägde när han dog, farhågor om diverse ohälsa som ”eventuellt” kunde drabba en som la om kosten, och en konstant varning för mättat fett.
Väldigt få av författarna till artiklarna hade läst hans böcker eller satt sig in i vad det egentligen handlade om. Några hade kanske bara läst om Atkins s k omställningsfas, då man äter max 20 gram kolhydrater per dag, och förstod aldrig att man kunde öka på den mängden efter några veckor. Någon blandade ihop allt och trodde att det var max 20 gram grönsaker per dag. Jag mötte en kvinna som ”hade testat Atkins under två dagar men mådde inte alls bra, så det fungerar ju inte”.
Visst fanns det en del i hans kostråd som kan kritiseras: Han tyckte t ex man skulle unna sig desserter, och då kunde man använda sötningsmedel. Han började sätta sitt namn på diverse produkter, bl a ”low carb bars” som man skulle äta ”när man blev sugen” mm.
Numera är de flesta överens om att man snarare ska ställa om sin kropp till att bli av med sötsuget, istället för att underhålla det med sötningsmedel och man ska äta sig mätt istället för att småäta på ”bars” mellan måltiderna.
De senaste åren har det vänt, det skrivs numera riktigt bra reportage om hur en lågkolhydratskost fungerar.
Tyvärr fanns det ingen läkare i Sverige som tog striden. Det fanns några eldsjälar, som Enkvist och Ravnskov, som under flera år hade försökt propagera för nytt synsätt men de sattes i akademisk frysbox och media skrev inget om dem.
Vid den här tidpunkten satt en småfet Dr Annika Dahlqvist fortfarande och åt lättprodukter på sjukhuset i Sundsvall och undrade varför hon inte gick ner i vikt. Det skulle dröja två år innan hon, via sin dotter som läste till läkare, fick upp ögonen för lågkolhydratskost.
På många sätt har hätskheten i Atkinsdebatten flyttats över på henne i Sverige. Mycket kan sägas om Annika – och det har också gjorts. Man kan väl konstatera att hon och UD ska vara glada att hon inte satsade på en karriär inom diplomatin, för det hade nog inte gått lika bra…
”Fettdoktorn” Annika blir uppringd av kvällspressen för att kommentera allt möjligt som andra sagt eller gjort rörande kost. Hon har nu lärt sig att man måste vara skarp och tydlig på några sekunder för att slå igenom i debatten – samtidigt nagelfars vartenda ord efteråt. En svår balansgång. Ibland kommer det uttalanden som hon ångrar, rubriksättarna vrider till hennes ord, och så är debatten igång igen.
Samtidigt har hon gjort enormt mycket för att skapa uppmärksamhet om LCHF med sin blogg, sina böcker och sina föredrag landet runt. Många långa resor på buss och nattåg, i början utan ersättning, till små orter runt hela Sverige där folk fyller samlingssalarna. Utan henne hade allt nog stått och stampat lite som det gjorde 2003. Hon har dessutom varit så klok att hon startat en fond dit alla bokintäkter går. Därmed har hon vridit det största motargumentet ur händerna på sina meningsmotståndare, för tjänar man pengar på kostråd är man ju som sagt suspekt och ett lätt byte.
Låt oss hoppas att hon inte drabbas av någon sjukdom för då kommer hennes motståndare snabbt, och utan att undersöka fakta, få plats i media att berätta att det är kosten som är orsaken.
Med vanliga argument baserade på fakta kommer de ju ingenvart.
