Jag springer numera inte långa distanser (som ni kanske redan läst här) utan håller mig till morgonlöpningarna med min hund på Ribersborgs stränder. Det blir ju lite mera av den typ som en del kallar ”Paleo-löpning”. Dvs några hundra meter i lugnt tempo, kanske några 20 sekunders sprintintervaller i klitterna bakom stranden (mycket mera kuperat är ju svårt att hitta i denna del av Malmö! :->). Så hittar Wilma ett sork-bo och ska gräva en stund, då passar jag på att köra lite sit ups eller crunches, om det inte blåser för mycket kör jag lite hopprep. Efter några minuter med det drar jag henne med mig, så joggar vi vidare. Med den stora variationen av underlag, tempo, rörelser mm får jag en allsidig träning och bra start på dagen, och efter 4 km är vi hemma igen.

Men någon gång i veckan vill jag anstränga mig lite mer och då får Wilma stanna hemma medan jag ger mig ut på intervall-löpning. Visste ni att på engelska kallas det för Fartlek? Metoden utvecklades nämligen av en svensk, Gösta Holmér, (pappa till Palme-spanaren Hans, f ö) som tränade svenska löpare under många år under framförallt 20- och 30-talen. Med intervallträning får man ut mycket mer av ett träningspass på kort tid. Kondition, fettförbränning och endorfiner så man mår bra.

Det finns massvis med varianter på intervallträning, här är två varianter.

Den första har jag i många år använt mig av, och jag tycker den fungerar mycket bra. På 20 minuter får man en riktigt genomkörare.
Du ska gärna ha en digitalklocka, i alla fall första gångerna, sedan lär du dig tekniken enkelt.
Du ska löpa i hastigheter mellan 5 och 10, där 5 är mycket långsam joggning och 10 är din absolut högsta hastighet.
OBS att det är din löphastighet som styr, så om du är lite otränad och gör detta regelbundet blir respektive hastighet såklart högre efter några veckor.
Det är lämpligt att löpa i ett löparspår eller en väg, inte i skogen.
Starta klockan, löp i 2 minuter i hastighet 5.
OBS det betyder att när klockan går över till minut 2 har du sprungit i 2 minuter.
Då ökar du och springer en minut i hastighet 6.
Efter 3 minuter ökar du till hastighet 7 under en minut.
Efter 4 minuter ökar du till hastighet 8 under en minut.
Ta ut stegen lite längre, svinga med armarna, nu ska det gå ganska fort, men inte max.
Efter 5 minuter ökar du till hastighet 9 i en minut, nu går det fort!
När klockan går över till minut 6 får du sakta ner till hastighet 6 under en minut, lätt att komma ihåg!
Sen ökar du igen:
Minut 7, hastighet 7, minut 8 hastighet 8, minut 9 hastighet 9, minut 10 ner igen till hastighet 6.
Sen kör du en likadan intervall till. Minut/hastighet blir då:
11/7, 12/8, 13/9, 14/6, 15/7, 16/8, 17/9, men här varvar du inte ner som förut, nu avslutar du med att öka minut 18 till hastighet 10, ditt absoluta max, i en minut, sedan varvar du ner med en minut på hastighet 5, och när klockan slår över till 20 är du klar, du kan gå eller springa vidare med hastighet 5 tills du är hemma.
På 20 minuter har du fått dig en ordentlig genomkörare.

En annan variant är att ha musik i örat som styr intervallerna.
Jag har nyligen testat ett musikprogram från Burning Beats, som jag verkligen kan rekommendera. De har både kost- och träningsprogram, kostråden har jag inte satt mig in i, det är inget tvång. Jag har testat deras blå box och har sprungit med de två ljudspåren där. ”Kan användas separat om du har full koll på din kosthållning” står det. That’s me!
Varje spår är på 22 minuter, behaglig och välgjord musik. Lugnt och behagligt i inledningen, men under de 22 minuterna ökas takten totalt fyra gånger. Då får du 30 intensiva sekunder när du ska springa fort. Enkelt och effektivt, här behöver du inte kludda med digitalklocka och fundera på vilken fart du nu ska hålla.

Vad väntar du på? Ut och spring!

Inga relaterade inlägg.

Jag har fått nytt jobb och kommer att flytta till Orlando i Florida inom någon månad. Detta har varit under diskussion ett tag och jag funderar lite på hur jag ska göra, men tror jag behåller den här bloggen och startar också en ny på engelska som blir lite mera allmän om alla nya intryck som jag kommer att få.
USA är ingen ny erfarenhet för mig, dels studerade jag på College där på 70 talet, dels har jag varit där ett tiotal gånger sedan dess både i affärer och på semester. Och vem kan vara obekant med USA med tanke på hur TV och bio domineras av det landet?
Det finns ju en och annan person som skulle behöva lite kostråd därborta men det får jag inte tid till.
Men lite betraktelser om kost får det bli!

Inga relaterade inlägg.

Jonas Colting är en av Sveriges främsta atleter, en f d simmare som numera tävlar internationellt i Triathlon.

Läs gärna mera på hans hemsida här.

Han har dessutom en sund och balanserad syn på kost för idrottare, något som tyvärr är sällsynt. Tränare och idrottare i våra största sporter har nästan utan undantag en patetiskt dålig insikt i kostens betydelse för prestationerna. (Mer om det i ett framtida inlägg.) Känns dock lite trist att Colting har röd tjur-läsk som sponsor, det är inte så mycket hälsa i det blasket.

Jonas har bl a berättat om något han äter som numera därför kallas för Coltingbollar. Det finns ett flertal varianter som cirkulerar på nätet så jag passade på att öka förvirringen genom att göra en egen variant. Givetvis bättre…

Jag tog
- 2 nävar valnötter
- 1 näve mandlar
- 1 näve paranötter
- 1 näve kokosflingor
- 2 msk havregryn
Ner i mixern med det.
Hacka till småsmulor.
Skar sedan med kniv (funkade inte i min klena smoothiemixer, det kletar fast) 4 dadlar i små små bitar
Hällde på en näve torkade tranbär
4 msk kokosfett (flytande, värm försiktigt i vattenbad) ekologiskt, utan smak
2-3 msk bryggt kaffe
1 msk kakaopulver
Rör om så allt blandar sig.
Lägg kokosflingor på en tallrik
Ner i bunken och grabba tag i lite smet, rulla/forma en boll stor som en liten delikatessköttbulle ungefär
Rulla den i flingorna

Nu är de lite halvgeggiga men in i kylen en stund så blir de hårda.

När man är lite sugen på något tar man en eller två. PANG så är man hormoniellt – inte ”oj magen svällde upp”- mätt….

Ni som läser den här bloggen vet såklart redan att kokosfett är supernyttigt
Mums!

Inga relaterade inlägg.

Under min tid i näringslivet hände det, mer än en gång, att någon av våra säljare kontaktade mig och beklagade sig ungefär så här: ” Jag besökte kunden X igår. Han berättade att en representant för för konkurrenten Y hade varit där dagen innan och han hade snackat en massa skit om oss och våra produkter. Nu måste vi svara med samma mynt!”

Mitt svar var alltid detsamma: ”Nej, vi ska överhuvudtaget inte spilla energi på dem. Om de har tid och energi att prata skit om oss så får de mindre tid till att sälja in sina produkter, det är ju bra. Deras beteende tyder på att de har interna problem, vi lär snart höra mera om det.” Mycket riktigt så gick det sällan lång tid förrän vi fick information om lönsamhetsproblem, chefer och säljare som avskedades mm.

Jag nämner exemplet här ovan för kostdebatten i Sverige börjar gå åt det hållet: Panik i kolhydratträsket innan sammanbrottet. Pajkastningen ökar, men det är svårt att kasta paj i motvind. Visst finns det även LCHF-anhängare som är lite fanatiska och som håller SLV och kostråden (som väl ingen följer ordentligt ändå) ansvariga för alla möjliga hälsoproblem i Sverige. De börjar dessutom bli fler och fler, och internet har ju öppnat upp en helt ny arena.

Men jag tycker (ok, jag kanske inte är helt objektiv, men jag får ju tycka vad jag vill här!) – att de värsta exemplen finns bland dem som ogillar LCHF. Det blåser onekligen stark motvind för dem. Det kommer fler och fler rapporter och studier som visar att fett i allmänhet och mättat fett i synnerhet inte är så farligt som man sagt i 50 års tid.

Några debattörer struntar mest i det, utan använder sedvanlig taktik: Tillskriv motståndarna uttalanden som inte är sanna, beskriv deras verklighet på ett skevt sätt, avrunda sedan med lite ”lagom är alltid bäst, ät nu mycket frukt och fibrer och ha en fantastisk dag..”

En debattör som ägnar sig åt detta är Anna Ottosson. Hon skrev nyligen en krönika i Fri Köpenskap där hon skrev att hon tyckte det var så synd att debatten präglades av pajkastning. Varpå hon kastade några pajer. Jag skrev en kommentar (klantade till det och fick in den två ggr till och med…) och det kom flera andra som kommenterade hennes krönika på ungefär samma sätt.

Givetvis fick ingen svar, det är inget hon brukar ägna tid åt.

Här är min kommentar:

Hej

Det är en märklig krönika du skrivit. Du skriver att ”polariseringen är olycklig”. Samtidigt avfyrar du en massa påståenden som faktiskt bara ökar på mytbildning och konflikter i kostdebatten. Du sprider flera myter om hur LCHF-anhängare propagerar och därmed bidrar du ju själv bara till ännu mer polarisering.

1. ..”varnar för att äta frukt och bär”

Ge mig gärna en källa på vem som varnat för bär.

Fakta: Det är sant att många LCHF anhängare tycker att frukt mest är socker och vatten och är motståndare till att man ska ”äta 5 frukter om dagen”, då de bara får ökat sockersug av det. Det finns inte mycket näring i modern frukt. Jag har dock aldrig sett att någon varnat för bär, var har du sett det?

2. Du hävdar att Dr Dahlqvist säger att ”dieten hon förespråkar skyddar mot svininfluensan.”

Fakta: Hon har sagt att med LCHF följer en bättre hälsa och att hon tror att det ska skydda bättre mot bl a influensa. Det blev en intensiv debatt om det och hennes motståndare baserade sig på en rubrik i en artikel i Aftonbladet. Du har kanske aldrig hört talas om att rubriksättare och intervjuoffer har olika uppfattning om hur en intervju rubriksätts i kvällspressen…?

3. ”..vi ska frossa i fläskfärs, grädde och majonnäsdressingar.”

Kan du hänvisa till vem som sagt att man ska ”frossa”?

Detta är ett klassiskt argument som används av den som ogillar LCHF. Finessen är just att man INTE ska frossa, man kan äta mindre portioner med högre andel fett och protein än vad som rekommenderas av bl a SLV.

Dessutom känner inte jag till någon seriös LCHF- förespråkare som varnar för grönsaker, tvärtom rekommenderar de att man ska äta rikligt av dem (helst ovanjords).

Du har med dina oseriösa påståenden i denna krönika tyvärr grävt skyttegravarna ännu djupare, fast du propagerar för samförstånd.

Här finns läsare som inte är så insatta i debatten, den enda kunskapen av vad LCHF innebär får de alltså kanske via en krönika som den här. Tycker du att du gör debatten bättre på detta sätt?

På Kunskapskanalen kunde man se dig hålla ett föredrag om Matens Myter och där hade du liknande påståenden som ”Potatis är gift”. Om du sätter ett sådant påstående inom citationstecken så är det ju ett citat, vem har sagt det?

Du drar tyvärr ner kostdebatten ytterligare ett snäpp.

Något svar får jag väl inte på detta, det har jag hittills aldrig sett att du skrivit i din blogg, trots relevanta frågor i bloggkommentarerna.

mvh

Peter – LCHFare sedan 1998.

Inga relaterade inlägg.

Alla regeringar är övertygade om att om de bara får lite mera resurser så kommer de att kunna fixa diverse brister i samhället. Resurser får man om man höjer skatten. Det bästa är om man kan motivera skattehöjningar med något som låter bra. Om man kan förklara att den nya skatten kommer att stoppa växthuseffekten, skapa fred på jorden, eller vad det nu kan vara, så kommer nog medborgarna att säga ”Jamen det låter ju bra, klart vi ställer upp”, ungefär.

Problem med legitimiteten uppstår dock om det man motiverade skatten med försvinner – utan att skatten gör detsamma.
I Sverige hade vi t ex en del besvär med främmande ubåtar (eller var det en mink eller taxibåt?) som trängde in i bl a Hårsfjärden 1982. Det var ju dyrt för regeringen att slänga en massa sjunkbomber för 1 miljon kr styck i vattnet, så i all hast infördes en extra bensinskatt på 25 öre ”för att skapa resurser till ubåtsförsvaret” som det hette. Mig veterligt har inte den här skatten tagits bort igen, trots att ubåtshotet får sägas vara begränsat idag. Mycket tyder på att Anders Borg inte lyfter upp frågan just nu..

Men när politikerna inför en ny skatt på något som de vill minska för att det är skadligt kan det ju också bli problem med resultatet.
Nyligen föreslog Miljöpartiet en bensinskattehöjning på 49 öre/liter som ska ge ett antal miljarder som satsas på t ex infrastruktur och kollektivtrafik. ”Det blir inte så mycket dyrare för en normal bilist, om man kör 3-4 mil mindre i månaden sparar man in hela höjningen” sa språkröret Peter Eriksson, en kalkyl som verkar stämma.
Men om nu alla försöker spara pengar och kör 3-4 mil mindre i månaden, och därmed sparar miljön och reducerar användandet av fossila bränslen, så får man ju inte in de där pengarna – hur får man då resurser till att bygga kollektivtrafik?

I Danmark har nu regeringen funderat på hur de kan motivera en ny skatt och har lagt fram ett förslag som under åren har diskuterats fram och tillbaka i flera länder, nämligen en skatt på mättat fett. Skatten beräknas med 13,50 kronor per kilo mättat fett och ska förhoppningsvis ge 1,1 miljarder DKK per år. Av den summan står skatten på kött för knappt hälften. Motiveringen från regeringen är såklart att danskarna inte äter så sunt, och om de nu drog ner på mättat fett i kosten så skulle det säkert bli bättre.
Den intressanta frågan är ju om det nu uppstår samma dilemma som det eventuellt gör i Sverige med Miljöpartiets förslag till bensinskattehöjning: Om nu danskarna väljer att undvika mättat fett och äter ”sund” mat istället så får ju inte staten in några pengar på den här skatten.
De räknar kanske kallt med att de danska medborgarna, som inte är så fogliga som svenskar, ska köpa detsamma som de alltid gjort?

När Skatteministeriet straffar mättat fett visar de också att de inte hängt med särskilt mycket i debatten, och det är ingen nyhet. Danmark ligger nämligen långt efter Sverige i det här ämnet och kostråden i Danmark är mest som i Sverige för 10 år sedan:    ”Ät mindre fett i allmänhet, mindre mättat fett i synnerhet, och rör på dig.”
Otaliga är de danska TV-program som genom åren följt heroiskt kämpande överviktiga. De promenerar så fötterna blöder, äter sallad med kyckling, dricker vatten och med sammanbiten blick smyger de upp på vågen efter ännu en dag i hungerns tecken.
Därför borde ju regeringsförslaget varmt välkomnas av alla glada danskar som väl tror på budskapet.
Men nu skriver den danska tidningen Ingeniören att skatten inte riktigt blir som det var tänkt.
Skatten ska ju få danskarna att välja bl a magrare köttprodukter, men nu blir det komplicerat.

Inte så mycket Tax Free numera

Skatten är baserad på fetthalt; Oxkött får exempelvis en högre skatt än kyckling. Men alla produkter baserade på en sorts kött har ju inte samma fetthalt, t ex så har ju köttfärsprodukter – en mycket populär produkt i Danmark – olika fetthalter. Men skatten på fläskfärs blir densamma om den så innehåller 5 eller 25% fett. Skatten beräknas nämligen per kilo fläskkött i tabellerna, och ”det skulle bli orimligt att försöka se hur mycket fett som slaktarna mal ner i färsen”, säger en talesman för skatteministeriet. De ville helst göra undantag för kött i sin fettskatt men då sa EU stopp; då blir konkurrensen inte rättvis. (Se tabell med prisexempel i länken till Ingeniören ovan)
Ordförande Michael Brokkenhuus-Schack i ”Landbrug og Födevarer” anser att detta tydligt visar att den här skatten inte bygger på ambitionen om att förbättra hälsan, utan det är ”en ren pengemaskine for statskassen”, en konklusion som onekligen verkar korrekt.

Mette Wier, på Forebyggningskommisionen, som föreslog fettskatten till regeringen, säger i en kommentar att så här var det ju inte alls tänkt att bli. De föreslog en högre skatt, 20 kr/kilo mättat fett och att det skulle beräknas på angiven fettprocent på förpackningarna.
Skatteministeriet understryker att det ännu inte finns ett färdigt förslag och att det slutliga förslaget kommer att utformas ”i samarbete med berörda parter”, så nu ska det väl kohandlas på olika sätt.

Förslaget, som det ser ut idag, innebär att 250 gr danskt smör stiger från 15,50 till 17,60 dkk (14%). För er som inte smakat det kan jag intyga att det fortfarande är prisvärt.

En kyckling stiger i pris med 1,5 % och en Entrecote med 0,9%, de dyrare varorna påverkas mindre räknat i procent.

Låt oss nu se om danskarna rusar upp på EUs topplista över hälsosamma folkslag med detta tilltag – vilket innebär att skatten inte ger något till statskassan, men jag tvivlar.

Signaturen Rolf kommenterar under artikeln: ”Fett behöver vi, men kom hellre med en skatt på de varor som har både högt innehåll av socker/snabba kolhydrater och hög halt av fett. Det är de som är osunda, gör oss feta och för övrigt är onaturliga för kroppen.” Amen!

Jag tänker osökt på en artikel i en dansk tidning på 80-talet där de kommenterade att danskarnas livslängd var mycket lägre än svenskarnas: ”Därmed är det bevisat att det tar längre tid att äta och dricka ihjäl sig än att tråka ihjäl sig”
Ja den som lever får se!

Inga relaterade inlägg.

Erkänn att du står där i kassakön och tittar på vad de andra har köpt för varor och erkänn att alla dina fördomar bubblar upp. Jag erkänner i alla fall gärna. ”Jaså du, du gillar den där såsen, är det E621 som lockar kanske? Oj den där färdigrätten tror jag du kan spola ner i toan direkt så slipper den störa din kropp i alla fall..” osv.

Eller du ser en korg som står övergiven i affären, ägaren är ute och letar efter en vara. Då kan man ju snabbanalysera.
I korgen ser du några varor; pasta, apelsinjuice, ljust bröd, några tomater, isbergssallad, chips, några förpackningar färdigmat, chips, köttfärs, ketchup och du vet omedelbart att det är en yngre man.
Vagnen som är fylld med minimjölk, lätt Keso, Becel, pulversoppa, morötter, äpplen, bananer och knäckebröd med extra fiber tillhör en överviktig och alltid bantande kvinna som fixar egen mat på sin lunchrast.
Korgen med oxfilé, butikens hemlagade bearnaise, potatis, sparris, Ramlösa, salt och peppar och grovt tyskt bröd och Bregott tillhör mannen med hög inkomst som är nyskild och som inte är så van vid att laga mat. Har han räkor i korgen har han en date på gång också.
En till brädden fylld vagn med massor av standardmjölk, vetemjöl, bönor, socker, nötfärs, ris, massvis med bladpersilja, säckar med lök och olja i stora flaskor tillhör en invandrare med stor familj som lagar och bakar många timmar varje dag.

Så ser du en vagn med ekologiska grönsaker, rättviseodlat té, ekologisk filmjölk och dito dinkelmüsli och tänker ”Ok, här kommer en verkligt omtänksam och god människa som bryr sig om miljö och sina medmänniskor.” Men där tänkte du fel! Enligt en artikel i Miljöaktuellt så är det förmodligen snarare en elak och tjuvaktig typ.

De refererar till en studie med titeln ”Do green products make us better?” publicerad i den senaste numret av Journal of Psychological Science och refererad i The Guardian.
”Enligt studiens författare, de kanadensiska psykologerna Nina Mazar och Chen-Bo Zhong, blir vi alltså elakare av att agera grönt och ta ett etiskt ansvar. Detta beror enligt samma författare på att människor som känner sig moraliskt överlägsna – till exempel för att de anser sig rädda planeten genom att köpa organiska produkter – ofta också låter detta rättfärdiga något annat själviskt eller moraliskt tveksamt beteende.
Rapportförfattarna konstaterade att de personer i deras studie som köpte ”gröna” produkter ofta var mindre benägna att vilja dela med sig av pengar jämfört med de personer som köpte konventionella produkter. När de gröna konsumenterna i studien fick chansen att tjäna pengar genom att fuska i ett datorspel och ljuga om det, så gjorde de det – medan de konventionella konsumenterna lät bli. I ett ärlighetstest där deltagarna fick frågan om de olovligen skulle ta pengar från ett kuvert för att gynna sig själva var det sex gånger troligare att de ”gröna” skulle stjäla än att de ”konventionella” gjorde det.”

Typisk eko-konsument?

”Mazar och Zhongs slutsatser får också stöd av Dieter Frey som är socialpsykolog vid Münchens universitet. Han tycker att studien tydligt pekar på ett välkänt mönster i mänskligt beteende.
- Så fort en människa har blivit duktig inom ett område, så tenderar hon att förirra sig i ett annat, säger han till The Guardian”

Detta kan förklara en del problem som uppstår mellan medarbetare i organisationer där alla ska vara ”goda”, som Svenska Kyrkan eller välgörenhetsorganisationer.

Studien genomfördes för det är nu många, bl a matproducenter, som försöker analysera de ”gröna” kunderna för att kunna öka försäljningen. Kanske skulle de göra TV reklam i ”Efterlyst”? Man kan också tänka sig erbjudanden som passar de här kunderna: ”Köp fem kilo ekologiska morötter så bjuder vi på en shoppingväska med dolda fickor och blyinfattade sidor, som klarar larmbågarna. Bäst i Test i Veckans Brott”

Så nästa gång du ser en person framför dig i matkön med en ekologisk och rättvisemärkt samling varor så vet du att du ska hålla i plånboken…

Inga relaterade inlägg.

En dag 1963 satt en 33-årig amerikansk överviktig läkare och läste en artikel i Journal of the American Medical Association i vilken det hävdades att kolhydrater i kosten kunde spela en roll vid övervikt. Han tyckte det lät intressant och tänkte ”Varför inte testa?”, han hade ju förgäves försökt gå ner i vikt på traditionellt sätt utan att lyckas. Den nya kosten, så kallad lågkolhydratskost, gav snabbt resultat. Han beslöt sig för att rekommendera dieten till de patienter som behövde gå ner i vikt, vilket gav lika stor framgång för dem.
Nio år senare, 1972, utkom hans bok om dieten. Boken passerade först relativt obemärkt, men med stigande överviktsproblematik i USA började den uppmärksammas mer och mer. Den har numera sålts i miljontals exemplar.
Doktorn hette Robert Atkins och boken hette följaktligen ”Dr Atkins Diet Revolution”. En reviderad version, ”Dr Atkins New Diet Revolution”, kom 1992 och gjorde större succé, totalt har hans böcker sålts i mer än 25 miljoner ex.

Dr Robert Atkins

Genom åren har jag (och säkert också alla ni som lever ungefär efter liknande kostprinciper) varit med om den här konversationen:
Man hamnar t ex på en restaurang.
- Kan jag få Dagens Rätt, men skippa riset och ge mig lite extra grönsaker och extra smör istället, tack.
- Jaha, du äter som han den där Atkinson? frågar den icke så insatte personen som jag äter måltiden med.
(Av någon anledning kallas nämligen Atkins ofta för Atkinson, jag vet inte varför)
- Menar du Mr Bean, Rowan Atkinson? Nä, men jag tvivlar i alla fall på dr ”Rössnersons” kostråd, att ”tjeka mindre och kuta mera”, kan man då lägga till.

En annan klassisk kommentar man får höra är då:
- Så du är en sån som vräker i dig fett, alltså?
- Nä jag vräker inte i mig fett. Jag äter min mat lugnt och sansat.
Eller så tar man till det ironiska svaret;
”Jajamänsan, det var istersoppa med bacon till frukost och sen drack jag ett glas olivolja, så man står sig tills man får vräka i sig igen, kanske blir det ett kilo späck till lunch.”

Häromdagen nämndes Atkins igen i ett föredrag och som vanligt, när han omnämns av en som inte delar hans syn på kost, så var det si och så med sanningshalten.
Den här gången i ett föredrag i Göteborg av Sofia Azami, dietist och kostekonom, med en fil kand i hushållsvetenskap. Detta enligt ett referat av Margareta Lundström som jag läste på hennes blogg på LCHF.se.
Läs Margaretas utmärkta blogginlägg om det stolliga föredraget här.
Azami hävdade nu att Atkins dog av hjärtattack, och den fick han tack vare sin diet, vilket alltså inte stämmer.
Så här var det egentligen:
För ganska exakt sju år sedan gjorde vintern ett sista ryck i New York. Dr Atkins skulle som vanligt ta en rask morgonpromenad till sin läkarpraktik. Han halkade på en isfläck på trottoaren, ramlade baklänges och landade hårt med bakhuvudet på den frusna trottoaren. Han fördes till sjukhus, där han låg i koma några dagar, och avled den 17e april 2003 utan att ha återfått medvetandet. Han blev 72 år
Ofta brukar hans kritiker hävda att ”han var fet när han dog”, vilket inte heller är sant. Han var inte trådsmal, men heller inte fet. Under de dagarna han låg i koma fick han ansamling av vätska i kroppen, han vägde till sist cirka 30 kilo mer än när han ramlade, runt 258 lbs/116 kilo, vid dödstillfället.
Något år innan han dog drabbades han av hjärtstillestånd, men läkarna på sjukhuset klargjorde att det inte hade med hans kost att göra.

Just den våren, 2003, började de första större studierna komma som visade att de som följde Atkinsdieten dels gick ner i vikt mer än de som fick lågfettskost, dels fick de bättre blodvärden. Atkins hade kritiserats häftigt av sina motståndare under årens lopp och han var inte rädd att ta debatten. Han kunde vara ganska tuff, lite arrogant tyckte en del. Han blev dessutom rik på böckerna, och det är ju i vissa kretsar (dock i mindre utsträckning i USA) lite suspekt att ”tjäna pengar på andras elände”. Många kände igen sig i det Atkins beskrev när man ”bantade”: Hungern, tröttheten, jojo-effekterna och de tänkte som han: ”Varför inte testa?”

I Storbrittanien blev i samma veva Atkinsdieten också mycket populär och sommaren 2003 läste jag en artikel i en svensk tidning om att potatisodlarna, pastaimportörerna och brödproducenterna i UK påverkades av detta, de hade drabbats av minskande försäljning. De samlades till ett gemensamt krismöte och förklarade sedan att de hade avsatt 1 miljon GBP (ca 13 msek) till ”åtgärder” för att möta detta hot.
Utan att ha några belägg för det misstänker jag att en del gick till någon PR-byrå eller en s k Spin Doctor.
Några veckor senare publicerades nämligen, som av en händelse, en notis att en 16-årig flicka i USA hade dött, ”möjligen” pga att hon hade följt Atkinsdieten.
I semesterstiltjen på de svenska nyhetsredaktionerna kastade sig vikarierna över denna sensationella nyhet och plötsligt var det fullt pådrag i alla tidningar och på löpsedlar även här.
En liten detalj, som gjorde hysterin än mer förbryllande, var att flickan hade dött år 2000, alltså tre år tidigare.
Raskt beslöt sig TV3 för att satsa stort på denna kioskvältare till nyhet.
Linda Nyberg med kamerateam skickades till Missouri, USA, för att intervjua mamman, som bodde i en trailerpark. Hon grät och sa att nu fick hon aldrig se denna dotter (hon hade två döttrar) få barn, medan stråkmusiken spelade sorgset i bakgrunden. Vi fick veta att dottern genom åren varit överviktig (precis som mamman var) och hon hade prövat många olika dieter. Mamman var säker på att dottern följt Atkinsdieten korrekt, men visste inte riktigt vad hon hade ätit. Nu skulle hon med hjälp av en advokat stämma The Atkins Foundation.
(Jag har inte läst något om hur denna stämning förlöpte, men är rätt säker på att det uppmärksammats om hon vunnit).
TV 3 visade några veckor senare reportaget, följt av en debatt i studion. Som exempel på en som följde dieten hade man bjudit in en ung invandrad sjuksköterska från USA som nu bodde i Borlänge. Hennes svenska var inte helt flytande och hon var – föga överraskande – inte bekväm med att sitta i TV och argumentera för sin diet, så det blev en konstig debatt. Som motståndare fick hon bl a Dr Claude Marcus från Karolinska, som upphetsat med hög röst förklarade att det var ”livsfarligt” att utesluta kolhydrater ur kosten. Vilket Atkins aldrig ansåg att man skulle, men varför skulle man basera debatten på fakta?

Denna sorgliga historia blev tyvärr riktmärke för debatten i svensk media när de skulle skriva om lågkolhydratskost under de kommande åren. Det publicerades en uppsjö av konstiga reportage med fokus på vad Dr Atkins vägde när han dog, farhågor om diverse ohälsa som ”eventuellt” kunde drabba en som la om kosten, och en konstant varning för mättat fett.
Väldigt få av författarna till artiklarna hade läst hans böcker eller satt sig in i vad det egentligen handlade om. Några hade kanske bara läst om Atkins s k omställningsfas, då man äter max 20 gram kolhydrater per dag, och förstod aldrig att man kunde öka på den mängden efter några veckor. Någon blandade ihop allt och trodde att det var max 20 gram grönsaker per dag. Jag mötte en kvinna som ”hade testat Atkins under två dagar men mådde inte alls bra, så det fungerar ju inte”.
Visst fanns det en del i hans kostråd som kan kritiseras: Han tyckte t ex man skulle unna sig desserter, och då kunde man använda sötningsmedel. Han började sätta sitt namn på diverse produkter, bl a ”low carb bars” som man skulle äta ”när man blev sugen” mm.
Numera är de flesta överens om att man snarare ska ställa om sin kropp till att bli av med sötsuget, istället för att underhålla det med sötningsmedel och man ska äta sig mätt istället för att småäta på ”bars” mellan måltiderna.
De senaste åren har det vänt, det skrivs numera riktigt bra reportage om hur en lågkolhydratskost fungerar.

Tyvärr fanns det ingen läkare i Sverige som tog striden. Det fanns några eldsjälar, som Enkvist och Ravnskov, som under flera år hade försökt propagera för nytt synsätt men de sattes i akademisk frysbox och media skrev inget om dem.
Vid den här tidpunkten satt en småfet Dr Annika Dahlqvist fortfarande och åt lättprodukter på sjukhuset i Sundsvall och undrade varför hon inte gick ner i vikt. Det skulle dröja två år innan hon, via sin dotter som läste till läkare, fick upp ögonen för lågkolhydratskost.
På många sätt har hätskheten i Atkinsdebatten flyttats över på henne i Sverige. Mycket kan sägas om Annika – och det har också gjorts. Man kan väl konstatera att hon och UD ska vara glada att hon inte satsade på en karriär inom diplomatin, för det hade nog inte gått lika bra…
”Fettdoktorn” Annika blir uppringd av kvällspressen för att kommentera allt möjligt som andra sagt eller gjort rörande kost. Hon har nu lärt sig att man måste vara skarp och tydlig på några sekunder för att slå igenom i debatten – samtidigt nagelfars vartenda ord efteråt. En svår balansgång. Ibland kommer det uttalanden som hon ångrar, rubriksättarna vrider till hennes ord, och så är debatten igång igen.
Samtidigt har hon gjort enormt mycket för att skapa uppmärksamhet om LCHF med sin blogg, sina böcker och sina föredrag landet runt. Många långa resor på buss och nattåg, i början utan ersättning, till små orter runt hela Sverige där folk fyller samlingssalarna. Utan henne hade allt nog stått och stampat lite som det gjorde 2003. Hon har dessutom varit så klok att hon startat en fond dit alla bokintäkter går. Därmed har hon vridit det största motargumentet ur händerna på sina meningsmotståndare, för tjänar man pengar på kostråd är man ju som sagt suspekt och ett lätt byte.
Låt oss hoppas att hon inte drabbas av någon sjukdom för då kommer hennes motståndare snabbt, och utan att undersöka fakta, få plats i media att berätta att det är kosten som är orsaken.
Med vanliga argument baserade på fakta kommer de ju ingenvart.

Inga relaterade inlägg.

Sydsvenska Dagbladet har skickat en veckas skolmat från Kirsebergsskolan i Malmö på analys för att se vad den innehåller.
Svenska skolor måste från 1/7 2011 servera ”näringsriktig” mat och Skolinspektionen ska sköta kontrollen.

”Genom lagstiftningen vill vi lyfta upp skolmaten. Det är viktigt att alla elever i skola och förskola får näringsriktig och god skolmat. Nu går det ju inte att skriva in i lagen att den ska smaka bra, men att den är näringsriktig går att kontrollera, säger statssekreterare Bertil Östberg på utbildningsdepartementet.” skriver SDS.

Med näringsriktig menas att den ska följa Statens Livsmedelsverks riktlinjer. Där står det bl a att maten till en elev på mellanstadiet ska innehålla ca 625 kcal med fördelningen protein max 30 gram, fett max 20 gram och kolhydrater minst (min kursivering) 78 gram.

Låt oss se på några av måltiderna. (Vi kan alltså inte säga något om hur det smakade, bara hur näringsvärdena fördelade sig.)

Korv stroganoff med ris: Protein: 25 gram. Kolhydrater: 107 gram. Fett: 14 gram. Energi: 663 kcal.

Protein och kolhydrater innehåller ca 4 kcal/gram, fett ca 9 kcal/gram.
Det betyder att energiprocentfördelningen blir:
Protein 100 kcal=15 E%, fett 126 kcal=19 E% och kolhydrater 428 kcal= 66 E%.

Pytt i panna. Protein: 26 gram. Kolhydrater: 85 gram. Fett: 23 gram. Energi: 657 kcal.
Energifördelning: Protein 104 kcal=16 E%, fett 207 kcal=31,5 E% och kolhydrater 52 E%.

Utöver måltiderna tillkom ett glas lättmjölk och en knäckebrödsskiva med bordsmargarin.

Så de här barnen som 10-12 år tidigare ammades med bröstmjölk med hög andel mättat fett (och kolesterol) ska nu, medan de ännu växer för fullt, skyddas från samma fett och istället få mat med hög andel kolhydrater, vattnig mjölk och ”fusk-smör” för att få en bra måltid?

Det finns väl en viss logik i SLVs ologiska regler trots allt, för om man äter en hög andel kolhydrater bör man undvika en hög andel fett, den kombinationen är nämligen mycket osund.
Men varför balansera genom att ha en hög andel kolhydrater och dra ner på nyttigt fett?
Det är där kardinalfelet ligger. Vänd på det istället.
Jag är ju numera van att hantera de där situationerna när proportionerna som serveras är fel, och vet hur man justerar. Be om mer protein, ta bort eller strunta i att äta ris eller pasta, mera grönsaker och be att få extra smör att lägga på, så blir de flesta rätter ok.
Men det är inte lätt för en skolelev i mellanstadiet att hantera det.

Nu var de här två måltiderna ovan ganska rejäla, men verkligheten är inte alltid sådan i skolorna.
Någon dag i veckan ska det sparas och då blir det soppdag.
För några år sedan läste jag (och sparade) ett intressant inlägg i ett debattforum:
Jag jobbar på en F-9-skola med fritidsverksamhet för de yngre.
En vältränad, yngre medarbetare där suckar varje torsdag – när
barnen äter skollunch – för hon vet nämligen att torsdagar är
omöjliga på eftermiddagen för att alla barn klättrar på väggarna.

Torsdagar är soppdag och serveras det inte soppa och pannkaka –
då kan det vara risgrynsgröt med saftsås eller annan sk ”lättmat”.

Men som svar kom ett inlägg från en läkare:
Jag har fått förfrågan om att skriva ett intyg till skolan, för
att en flicka med övervikt skall kunna få skolmat som är låg på
kolhydrater jfr med standardkost. Det har fungerat bra enligt
föräldrarna, men nu kräver alltså skolan intyg.

Tycker idén med intyg är intressant, det är skolan som kräver
det, ungefär som glutenintoleranta lämnar intyg.
Kolhydratintolerant?
Min tanke är att lägga tyngden på det faktum att flickan ifråga får
bättre koncentration, sitter still och lär sig och inte ständigt
störs av hungerkänslor om hon får en kost, lägre i kolhydrater än
vår standardkost.

Så detta kanske är en lösning för dig som vet att smör och standardmjölk är
bra mat för ditt barn; Många skolor har ett intygsformulär på sin hemsida där man kan begära specialkost.
Det kan vara allergier, laktos- eller glutenkänslighet t ex.
Men varför kan det inte gälla överkänslighet för kolhydrater också?
Intyget ska sedan undertecknas av en läkare. Printa ut och skriv att ditt barn ska
ha nyttigt fett och mindre mängd kolhydrater. Det finns ju numera fler och fler läkare som
förstår kost på ett helt annat sätt än för bara några år sedan, så det ska nog inte bli ett problem.

Inga relaterade inlägg.

Det talas ofta om att det är ett sentida problem att vi äter allt större portioner.

I dagens Sydsvenska Dagbladet (artikeln finns ej på nätet) finns en intressant artikel av Ulf Törnberg som motsäger teorin att detta är något som utvecklats först under senare tid. (DN skriver också om det här )

De hänvisar till en artikel i International Journal of Obesity som gjort en analys av ”den mest avbildade måltiden genom historien”, Jesus sista måltid.

Tillväxten på portionerna på de tavlor som målats under de senaste 1000 åren visar en intressant utveckling. ”I Bibeln talas det bara om bröd och vin, men konstnärer har under åren lagt till både fisk, ål, lamm, och ibland fläsk på menyn”, skriver SDS.

Portionerna har också blivit större, speciellt under de senaste 500 åren. Numera är matportionerna 69% större, tallrikarna har ökat med 66% och brödet med 23% mer än på de första målningarna ( se Da Vincis målning här ovan).

Forskarna har millimetermätt portionerna på 52 olika versioner av motivet och jämfört mängden mat med antalet personer och beräknat storleken per person.

Fram tills för några decennier sedan åt vi ju faktiskt oftast riktig mat så vi blev mätta. Största anledningen till att portionerna ökat i västvärlden under senare år är väl huvudsakligen att fetthalten i maten minskat och att socker och andra snabba kolhydrater snarast ökar suget efter mera mat.

”Jätteportioner med extra allt är alltså inte uppfunnet av sentida snabbmatskedjor” påpekar Brian Wansink, professor och livsmedelsexpert på Cornell University i USA som står bakom studien. ”Det har varit en våldsam utveckling av produktion, tillgång och hållbarhet under årens lopp och det avspeglar sig i målningarna.”

Nu tycker jag att det finns anledning för SLV att ta tag i detta. Det måste vara bl a dessa målningar som inspirerar folk att äta för mycket idag. Vi behöver nya förebilder, dags att beställa en ny version av detta klassiska konstverk som lämpligen kan hänga i receptionen.

Vad ska vi nu duka med om dagens syn på kosten ska avspegla sig på målningen?

Brödet ska ju med, men det måste vara ekologiskt och med fullkorn, gärna med extra fibrer. På det tar vi såklart margarin, och här tänker vi genast på ett stort multinationellt livsmedelsföretag som gärna vill betala en hacka för att deras hjärt-älskande gula skokräm ska synas i bild, så är finansieringen fixad. Sen får det väl vara en tallrik där man liksom kan se att det är rikligt med potatis och andra rotfrukter på minst en tredjedel. Eller lite pasta kanske, men fullkorn i så fall. Magert kött, kalkonkött blir bra, och så några tomater så det blir färgglatt och nyttigt. Till det dricker de såklart inte vin, det hela föregick en torsdag och hur skulle det se ut om folk började kröka redan på torsdagar? Nä, det får bli minimjölk. Till dessert kan väl en Risifrutti light passa. Tallrikarna ska vara lagom stora och så lägger vi på en dillkvist så vi får i oss järn, och så ser det ju genast trevligare ut. Påskägg får vi väl klämma in, men inte får många, vi måste ju se upp med kolesterolen…

Eller så kanske vi ska återgå till det de förmodligen åt; naturbeteskött och fisk från ett rent hav, kanske lite oliver och osötat bröd på grovt mjöl, getost och sallad. Med ett glas vin till.

Smaklig måltid och Glad Påsk!

Inga relaterade inlägg.

”Det är inte fel på kostråden, felet är att du inte gör som vi säger”

Hur många gånger har inte detta uttalande kastats i ansiktet på patienter eller klienter till s. k. experter på viktreduktion?

Nästa gång du läser en artikel i en dagstidning på nätet om t ex någon ny studie om viktminskning så ska du läsa kommentarerna i anslutning till artikeln. Det tar inte många sekunder förrän du hittar en speciell kommentar: ”Äsch, dieter hit och dit, det är ju bara att äta mindre och röra sig mer.”

Varför känns det så självklart för alla dessa experter? För det tilltalar allas vårt behov av enkla lösningar.

Vi vet ju allihop att om vi kör en bil i 100 Km/h så drar den mera bensin än om vi kör den i 80 km/h. ”Vi är väl byggda på ungefär samma sätt. Om vi bara rör på oss lite mer så förbränner vi mer.” Logiskt, eller hur? De som ser oss som bilmotorer tänker dock sällan på att bensinen tar slut snabbare när vi kör fortare, så vi måste tanka oftare. Och tänk; precis så är det för oss människor också: vi får mer aptit om vi motionerar, så vi äter mera. Och därmed balanserar vi den extra energi vi eventuellt gjort av med.

Just myten om att träna sig smal plågades jag själv av på 90-talet, då jag kunde springa 8 km före frukost varannan dag, utan några resultat på vågen. Jag trodde förstås på det, det var ju logiskt!

Att det inte fungerar, vet jag numera. (Jag springer regelbundet även idag, men i mindre omfång och av andra skäl).

Men att det faktiskt är en relativt ny myt visste jag inte. I en intressant artikel av den prisbelönte amerikanske vetenskapsjournalisten Gary Taubes från 2007 i The Guardian, som jag såg först nyligen, går han igenom historiken. Han har, i vanlig ordning, studerat området grundligt och till min förvåning visar det sig att det inte var förrän på 1950-talet som myten om motion som viktreduktionsmetod började spridas.

Läkarna på 1930-talet som behandlade överviktiga patienter visste att träning inte fungerade, skriver Taubes: ”Intensiv träning hjälper inte, för det innebär att patienterna får en ökad aptit” noterade t ex en läkare, Dr Rony, i en lärobok, ”Obesity and Leanness”, från 1940.

Taubes påpekar att denna etablerade syn ändrades så sent som på 1950-talet med hjälp av Jean Mayer (1920-1993), en franskfödd fysiolog och produktiv forskare som i början av sin karriär på Harvard utgick ifrån laboratorietester på möss istället för att arbeta med överviktiga patienter. New York Times beskrev honom 1959 som ”mannen som avlivade myten om att träning inte var en viktig del av viktkontroll”. Mayer förutsatte att man skulle röra sig och att sedan inte äta lite mer än man annars gjort.

Detta var ungefär samtidigt som Ancel Keys hamnade på omslaget av Time Magazine för sin upptäckt i The Seven Country Study att mättat fett var en viktig faktor för hjärt- och kärlproblem. En studie och en slutsats som sedan dess starkt ifrågasatts.

Så för blott ca 50 år sedan lades alltså grunden för de kost- och motionsråd som under flera decennier sedan presenterats för oss som självklara.
Fram till mitten av förra seklet brydde sig inte myndigheterna så mycket om att rekommendera folk om hur de skulle äta eller motionera. De flesta hade väl lärt sig av sina äldre släktingar om hur saker och ting fungerade. Om någon i familjen hade t ex diabetes typ 2, (eller åldersdiabetes som det kallades då) så visste man att de skulle undvika stärkelse och socker i kosten, så mådde de bra. Det fanns ingen fettskräck. Ister användes som stekfett, smör konsumerades utan att man hade dåligt samvete.

Men både Mayer och Keys arbetade ju intensivt med att förbättra livet för framför allt amerikaner, som de bägge två tyckte blivit försoffade, och den sociala ingenjörskonsten började utvecklas. Forskarna kunde ju bevisa saker som inte mormor hade en aning om, så strunta nu i hennes anekdotiska kostråd, var andemeningen. Det var forskarnas plikt att arbeta för att förbättra villkoren för utsatta människor i samhället, ansåg Mayer. Han ansåg att den ”slöa livsstilen” som amerikaner utvecklade var ”den största orsaken till övervikt och kroniska sjukdomar”. Undrar om han reflekterade över kostens utveckling och dess roll?

Taubes har i sin artikel en ganska kul anekdot: Han intervjuar Steve Blair, som är Excercise Scientist på University of South Carolina.: ”He says he was ’short, fat, and bald’ when he started running in his thirties and he is short, fatter and balder now, at age 68. In the intervening years, he estimates, he has run close to 80,000 miles (12.800 mil, min kommentar) and gained about 30lb (ca 14 kilo, min kommentar).

En överslagsberäkning visar att han sprungit i genomsnitt 8-9 svenska mil i veckan, om han sprang varje vecka året runt. Det är bra jobbat. Taubes ställer då en intressant fråga till honom:
”- Tror du att du skulle gått ner i vikt om du sprungit ännu mera?”

Frågan får honom att fundera en stund, och sen säger han ”För 30 år sedan sprang jag 50 miles (ca 8 svenska mil) i veckan. Jag hade inte tid att löpa mera. Men kanske om jag hade sprungit 2-3 timmar mera om dagen de senaste decennierna så hade jag i alla fall inte gått upp i vikt.”

Ajdå. En del missförstånd sitter djupt.

Jag beklagar, Steve, men nu tror jag du har helt fel. Hade du sprungit ännu mer hade du blivit ännu hungrigare och ätit lite mer. Och om du nu har gått upp 14 kilo så vet jag ungefär vilket näringsämne du har ätit för mycket av genom åren, och det är inte fett…

Idag erkänner de flesta myndigheter, motvilligt, att bevis saknas för att motion orsakar viktminskning, men de vill helst inte prata om det eftersom de tycker det är angeläget att alla motionerar. Det kan jag hålla med om, det finns massvis med fördelar med motion – men viktminskning är inte en av dem. Om jag vill bli smal så justerar jag såklart bara kosten.

För dig som vill läsa mera:
Time Magazine har sedan 1950-talet nyktrat till: De hade också en intressant artikel om att träning inte hjälper, i augusti 2009.

Inga relaterade inlägg.