Träna dig smal. Inte!

”Det är inte fel på kostråden, felet är att du inte gör som vi säger”

Hur många gånger har inte detta uttalande kastats i ansiktet på patienter eller klienter till s. k. experter på viktreduktion?

Nästa gång du läser en artikel i en dagstidning på nätet om t ex någon ny studie om viktminskning så ska du läsa kommentarerna i anslutning till artikeln. Det tar inte många sekunder förrän du hittar en speciell kommentar: ”Äsch, dieter hit och dit, det är ju bara att äta mindre och röra sig mer.”

Varför känns det så självklart för alla dessa experter? För det tilltalar allas vårt behov av enkla lösningar.

Vi vet ju allihop att om vi kör en bil i 100 Km/h så drar den mera bensin än om vi kör den i 80 km/h. ”Vi är väl byggda på ungefär samma sätt. Om vi bara rör på oss lite mer så förbränner vi mer.” Logiskt, eller hur? De som ser oss som bilmotorer tänker dock sällan på att bensinen tar slut snabbare när vi kör fortare, så vi måste tanka oftare. Och tänk; precis så är det för oss människor också: vi får mer aptit om vi motionerar, så vi äter mera. Och därmed balanserar vi den extra energi vi eventuellt gjort av med.

Just myten om att träna sig smal plågades jag själv av på 90-talet, då jag kunde springa 8 km före frukost varannan dag, utan några resultat på vågen. Jag trodde förstås på det, det var ju logiskt!

Att det inte fungerar, vet jag numera. (Jag springer regelbundet även idag, men i mindre omfång och av andra skäl).

Men att det faktiskt är en relativt ny myt visste jag inte. I en intressant artikel av den prisbelönte amerikanske vetenskapsjournalisten Gary Taubes från 2007 i The Guardian, som jag såg först nyligen, går han igenom historiken. Han har, i vanlig ordning, studerat området grundligt och till min förvåning visar det sig att det inte var förrän på 1950-talet som myten om motion som viktreduktionsmetod började spridas.

Läkarna på 1930-talet som behandlade överviktiga patienter visste att träning inte fungerade, skriver Taubes: ”Intensiv träning hjälper inte, för det innebär att patienterna får en ökad aptit” noterade t ex en läkare, Dr Rony, i en lärobok, ”Obesity and Leanness”, från 1940.

Taubes påpekar att denna etablerade syn ändrades så sent som på 1950-talet med hjälp av Jean Mayer (1920-1993), en franskfödd fysiolog och produktiv forskare som i början av sin karriär på Harvard utgick ifrån laboratorietester på möss istället för att arbeta med överviktiga patienter. New York Times beskrev honom 1959 som ”mannen som avlivade myten om att träning inte var en viktig del av viktkontroll”. Mayer förutsatte att man skulle röra sig och att sedan inte äta lite mer än man annars gjort.

Detta var ungefär samtidigt som Ancel Keys hamnade på omslaget av Time Magazine för sin upptäckt i The Seven Country Study att mättat fett var en viktig faktor för hjärt- och kärlproblem. En studie och en slutsats som sedan dess starkt ifrågasatts.

Så för blott ca 50 år sedan lades alltså grunden för de kost- och motionsråd som under flera decennier sedan presenterats för oss som självklara.
Fram till mitten av förra seklet brydde sig inte myndigheterna så mycket om att rekommendera folk om hur de skulle äta eller motionera. De flesta hade väl lärt sig av sina äldre släktingar om hur saker och ting fungerade. Om någon i familjen hade t ex diabetes typ 2, (eller åldersdiabetes som det kallades då) så visste man att de skulle undvika stärkelse och socker i kosten, så mådde de bra. Det fanns ingen fettskräck. Ister användes som stekfett, smör konsumerades utan att man hade dåligt samvete.

Men både Mayer och Keys arbetade ju intensivt med att förbättra livet för framför allt amerikaner, som de bägge två tyckte blivit försoffade, och den sociala ingenjörskonsten började utvecklas. Forskarna kunde ju bevisa saker som inte mormor hade en aning om, så strunta nu i hennes anekdotiska kostråd, var andemeningen. Det var forskarnas plikt att arbeta för att förbättra villkoren för utsatta människor i samhället, ansåg Mayer. Han ansåg att den ”slöa livsstilen” som amerikaner utvecklade var ”den största orsaken till övervikt och kroniska sjukdomar”. Undrar om han reflekterade över kostens utveckling och dess roll?

Taubes har i sin artikel en ganska kul anekdot: Han intervjuar Steve Blair, som är Excercise Scientist på University of South Carolina.: ”He says he was ’short, fat, and bald’ when he started running in his thirties and he is short, fatter and balder now, at age 68. In the intervening years, he estimates, he has run close to 80,000 miles (12.800 mil, min kommentar) and gained about 30lb (ca 14 kilo, min kommentar).

En överslagsberäkning visar att han sprungit i genomsnitt 8-9 svenska mil i veckan, om han sprang varje vecka året runt. Det är bra jobbat. Taubes ställer då en intressant fråga till honom:
”- Tror du att du skulle gått ner i vikt om du sprungit ännu mera?”

Frågan får honom att fundera en stund, och sen säger han ”För 30 år sedan sprang jag 50 miles (ca 8 svenska mil) i veckan. Jag hade inte tid att löpa mera. Men kanske om jag hade sprungit 2-3 timmar mera om dagen de senaste decennierna så hade jag i alla fall inte gått upp i vikt.”

Ajdå. En del missförstånd sitter djupt.

Jag beklagar, Steve, men nu tror jag du har helt fel. Hade du sprungit ännu mer hade du blivit ännu hungrigare och ätit lite mer. Och om du nu har gått upp 14 kilo så vet jag ungefär vilket näringsämne du har ätit för mycket av genom åren, och det är inte fett…

Idag erkänner de flesta myndigheter, motvilligt, att bevis saknas för att motion orsakar viktminskning, men de vill helst inte prata om det eftersom de tycker det är angeläget att alla motionerar. Det kan jag hålla med om, det finns massvis med fördelar med motion – men viktminskning är inte en av dem. Om jag vill bli smal så justerar jag såklart bara kosten.

För dig som vill läsa mera:
Time Magazine har sedan 1950-talet nyktrat till: De hade också en intressant artikel om att träning inte hjälper, i augusti 2009.